Intresset för förbättringar har i regel koncentrats till hälso- och sjukvården, medan den sociala servicen fortsättningsvis lämnats splittrad och ofta behandlar sina klienter sämre än hur patienterna behandlas inom sjukvården. Som exempel vill jag nämna avgiftspolitiken, där man inom sjukvården infört samma avgift för alla besökare och ett avgiftstak, medan samhället för social service tar möjligast höga avgifter – ”så mycket som klienten tål” – exempelvis inom hemvård och institutionsvård. Inom äldreomsorgens institutionsvård dras hela 85 procent av klientens pension, vilket för mer än hälften av klienterna lämnar mindre än 220 euro per månad för inköp av kläder, gåvor till barn och barnbarn och andra personliga utgifter.
I år fyller barnrådgivningen i Finland 100 år. Barnrådgivningen i Finland anses höra till de bästa i världen. Men i Finland är de äldre sjukare och mindre aktiva än i resten av Norden. Den förebyggande vården borde därför förbättras. Mycket av den sociala välfärden är så oenhetlig att den enskilda människan har svårt att tillgodogöra sig den service som ändå finns.
Få, om ens någon, kan orientera sig inom den service som erbjuds. Välfärdsområdena erbjuder till exempel socialt arbete, handikappservice, barnskydd, boendeservice, hemvård och rehabilitering, Folkpensionsanstalten erbjuder folkpension, efterlevnadspension, bostadsbidrag, garantipension, rehabilitering, vårdbidrag mm, olika handikappförbund erbjuder service för synskadade, hörselskadade, cancersjuka, annan handikappservice, Folkhälsan, åtminstone i Svenskfinland erbjuder bostäder, hemtjänst, hemsjukvård, familjerådgivning, ekonomirådgivning, motion, trevlig samvaro mm, Röda Korset erbjuder katastrofhjälp. äldreomsorg, första hjälp, flyktingomsorg, trevlig samvaro mm, eller staten till exempel i form av skatteförmåner momsbefrielse för krassliga, hushållsavdrag mm, församlingarna diakoni, samtalstjänst mm. Allt detta och mycket mer erbjuds såväl gamla som unga. Det gäller endast att få tillgång till servicen och att få vetskap om att tjänsterna finns.
Jag skulle vilja att den behövande – inte minst de äldre – kunde besöka en enda instans – ”en enda lucka” – för att få den service eller information om service man behöver. Inom hälso- och sjukvården har mig berättats att planer finns för en liknande lösning, men så icke inom den styvmoderligt behandlade, men mera omfattande sociala sektorn. Problemet inom hälso- och sjukvården är inte lika stort, även om också den upplevs som besvärlig, eftersom servicen oftast erbjuds av en hälsocentral eller per remiss.
Är man ambitiös kunde man sammanföra informationen om såväl hälso- och sjukvård som den sociala servicen, under samma informations- och serviceenhet. Ofta uppstår behovet av sociala tjänster i samband med sjukdom. På mottagningen kunde man betjänas av personal, som är bekanta med den service samhället erbjuder, hjälper till i den rikliga mängden av ansökningsblanketter mm.
Många äldre saknar anhöriga som kan bistå då behov av hjälp uppstår, men anhöriga är knappast insatta i all service som erbjuds. Till exempel vårddistrikten kunde omvandlas till servicedistrikt med ovan beskrivna uppgifter. Man kan administrera mottagningen så att alla rättvist och på samma grunder får den service man har rätt till. Mottagningen kunde administreras utan merkostnader genom en samordning av resurserna, som i sin tur kan betyda en inbesparing både ifråga om personal, pengar, hälsa och välbefinnande.
Är detta något som Svenska pensionärsförbundet kunde jobba med?