Pensionen, hälsan och rättvisan

24.02.2022 kl. 12:07
Jag är bekymrad över hur, äldre personer klarar sig i livet. För min egen del är jag trött på uttrycket ”en glad pensionär”. De flesta pensionärer har allvarliga hälsoproblem, känner isolering och ensamhet, är änkor eller änklingar, kämpar med ekonomin och bor obekvämt, vilket gör att man inte kan träffa släkt och vänner, eller kan besöka aktiviteter som ökar det allmänna välbefinnandet. 

Samtidigt minskar pensionärernas köpkraft med tilltagaande ålder. Boendekostnaderna, mat och i synnerhet hälsovårds- och medicinkostnaderna ökar. Ett tandläkarbesök eller ett par nya glasögon kan vid sidan av stora medicinkostnader helt förstöra en pensionärs ekonomi till den grad, att pensionären inte har råd att äta sunt eller att köpa av läkare ordinerade mediciner. Att efter ett långt liv söka utkomststöd känns förnedrande.
Speciellt bekymmersam är arbetspensionernas utveckling sedan 1990-talet. Utgångspunkten är ju att arbetspensionen är en inkomstgrundad förmån, en arbetspensionspremie som har inbetalats under hela den tid man arbetade. Syftet med arbetspensionsindexet borde ju vara att i framtiden säkra pensionens köpkraft. Det nuvarande arbetspensionsindexet, det så kallade brutna indexet, förmår inte att upprätthålla arbetspensionens köpkraft. Sedan år 1996, då det brutna indexet infördes, har lönerna stigit med 90 procent medan pensionerna stigit med endast 47 procent. Pensionärerna blir fattigare vid stigande ålder. 
Enligt EU lever 20 procent av personerna över 75 år i Finland under fattigdomsgränsen, av 85 år fyllda 30 procent och av 100 år fyllda nästan hälften. Ingenstans i Västeuropa ökar fattigdomen bland de äldre såsom i Finland. Allra sämst lever ensamstående kvinnor över 65 år, av vilka cirka 28 procent lever under fattigdomsgränsen. 39 procent av dem som står i brödköerna är pensionärer.  50 procent av Finlands pensionärer har en pension som understiger 1579 euro per månad (år 2020). Pensionärerna betalar cirka 10 procent mera skatt än löntagare med samma inkomster.  För att understryka orättvisan i systemet tillkommer därtill den så kallade ”solidaritetsskatten” (på finska raippavero). Skattesystemet är som helhet en form av åldersdiskriminering.
Många pensionärer utnyttjar kommunernas sociala service. Avgiftssystemet är även det en form av åldersdiskriminering. På många åldringshem lyfts i form av avgift 85 procent av klientens inkomster. De med lägre pension får endast 110 euro per månad för privata utgifter, för tidningsprenumerationer, jul- och födelsedagsgåvor till barn och barnbarn, eventuella konserter eller kanske ett restaurangbesök med nära vänner och anhöriga. Avgiftssystemet regleras av lagen om klientavgifter. Men lagen ger kommunen möjlighet att besluta över avgiftssystemet, emedan lagen endast reglerar den högsta avgift som får uttas (§7c). Samma system som inom hälso- och sjukvården borde införas, där en övre gräns fastställts för patienterna.
Jag är utled på talet om hur mycket vi äldre kostar. Till exempel i Mariehamn betalar pensionärerna per år drygt 12 miljoner euro i kommunalskatt, det är i paritet med äldreomsorgsnämndens budget för 2021 som var 12 129 442 euro. Vi pensionärer betalar själva vår vård. Vi har råd med en human äldreomsorg. Det förefaller mig som om beslutsfattare inte tänker på oss pensionärer eller inte själva räknar med att bli gamla och på så sätt bära frukten av dagens beslut. Avsikten borde vara att underlätta livet för nära och kära på ålders höst.

Leif Jansson
Ordförande för Äldrerådet i Mariehamn
 

Leif Jansson

ANNONSER