Fick inte plus och minus att gå ihop

16.08.2019 kl. 07:27
Inga Skott i Vasa kan inte tåla orättvisor. Inte när de drabbar henne själva, men allra minst när de drabbar hennes medmänniskor. En särskilt utsatt grupp är de äldre kvinnor stannat hemma och tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna satsa fullt ut på sitt arbete.

Många av dessa kvinnor tvingas i dag leva på en minimal garantipension. Full garantipension för en ensamstående pensionsmottagare är i år 784 euro per månad.

– För en ensam pensionär räcker 700 euro i månaden inte långt, säger Inga Skott.

– Så länge jag lever ska jag göra vad jag kan för att hjälpa mina medmänniskor, fortsätter hon.

Andelen låginkomsttagare bland kvinnor över 75 år är dubbelt så stor som bland män.

När jag träffar Inga Skott i hennes vackra hem i Vasa är fattigdom inte det man först tänker på. I det prydliga hemmet högt över Sundsgatan, med utsikt över Kråkfjärden känns fattigdom och ekonomiska bekymmer väldigt avlägsna.

– Jag har aldrig haft det så bra som nu. Förstås saknar jag min man, men man kan inte leva om man är så sjuk som han var mot slutet av sitt liv, säger hon.

Hennes man, Hugo Skott, välkänd bankman och samhällspåverkare i Svenskfinland gick bort för drygt ett år sedan. Hugo hade tänkt framåt och tecknat en frivillig familjepension åt sin fru.

Några dagar efter hans död kom pensionsbeskedet.

Vände på räkningarna

I januari 2017 såg det inte lika ljust ut. Då låg Inga Skott sömnlös om nätterna och grubblade på hur hon skulle klara såväl räkningarna för sin mans dygnetruntvård som sin egen ekonomi.

Hon fick inte plus och minus att gå ihop.

Fylgiahemmet, där Hugo levde under sina sista år, hade förlorat en offentlig upphandling och Vasa stad slutade köpa tjänster från hemmets effektiverade serviceboende. För att den minnessjuke maken inte skulle ryckas upp från sin invanda miljö valde Inga Skott att låta honom bo kvar med stöd av så kallade servicesedlar.

Kruxet var att de inte räckte till. Som pensionerad bankdirektör hade Hugo Skott en förhållandevis hög pension. Ändå var beloppet som han skulle betala för vård och hyra högre än hans nettopension.

Inga Skott kände instinktivt att det inte var rätt. Hon vände sig till Vasabladet och vek i en rad artiklar och insändare ut och in på parets ekonomi.

– Ingen människa är en ö. Att känna sig som en tiggare är ingen trevlig känsla, avslutade hon ett av sina välformulerade inlägg.

Inte ensam

Inga Skott fick en enorm respons på reportaget och insändarna, som hon nu har sparade i sin klippbok. Många äldre kvinnor tog kontakt och berättade om sin egen utsatta situation. De representerade samma generation som liksom Inga Skott, som växt upp i krigets skugga.

Hon plockar fram ett fotografi och visar  mig en av tre krigstida pappersmattor som hon bevarar i familjens fritidshus i Tuckor, Vörå. Inga och hennes systrar förlorade sin far i vinterkrigets slutskede. Han stupade vid Viborgska viken och kroppen återbördades till Oravais först under Fortsättningskriget.

De tre flickorna lärde sig tidigt att vända på slantarna. Allt togs till vara. Kläder syddes om för att till slut klippas till mattrasor. Fanns det inte kläder att väva mattor av fick man ta till papper.

1953 träffade Inga Skott sitt liv stora kärlek. Hugo studerade vid Åbo Akademi och de två brevväxlade flitigt.

– Vi skrev två brev i veckan. Det var för dyrt att ringa.

1955 gifte de sig och bosatte sig i Kronoby där de stannade i 15 år. Hugo var först rektor på folkhögskolan och senare kommundirektör. Paret fick tre barn, en stor hund hörde också till hushållet. Inga skötte hem och familj, medan Hugo satsade på karriären och på en växande rad förtroendeuppdrag.

– Hugo hade bestämda åsikter. Han ville att jag skulle vara hemmafru. Han tillade att han hade en sådan lön att vi gott kunde leva på den bägge två.

När Inga frågade om hon skulle kunna hjälpa till på handarbetsaffären i Kronoby blev han så arg att hon aldrig tog upp frågan mer.

– Jag skötte barnen och senare hans föräldrar. Han visste att han alltid skulle få gå ren och snygg till jobbet för att sedan komma hem till ett färdigdukat bord, säger Inga.

Hon har inte ångrat livet som hemmafru.

– Jag trivdes med att vara hemma.

 

Passion för Brage

När barnen blev större engagerade Inga Skott sig i Röda Korsets svenska avdelning i Vasa i marhtorna och i Föreningen Brage i Vasa. Hon har erhållit Svenska Folkskolans Vänners folkbildningsmedalj och belönats med Alma Skog-medaljen av Marthaförbundet.

Det är inom Föreningen Brage som hon har gjort störst avtryck.

Brage är i Vasa känt för friluftsmuseet Bragegården i Sandviken, ett museum som levandegör finlandssvensk folkkultur på den österbottniska landsbygden.

När Inga Skott gick med i föreningen i slutet av 1970-talet kunde man se himlen genom taket på mangården. Ett sammansvetsat gäng frivilligarbetare fick ordning på Brages ekonomi och rustade upp husen.

– Jag hade tur, tack vare några donationer var det möjligt att rusta upp Brage. Jag brukar säga ett det sitter en ängel på mina axlar, säger hon med ett leende.

För Inga blev Föreningens Brages styrelse en källa till glädje, men också till kunskap. Väva mattor kunde hon redan, men hon lärde sig mycket om ekonomi i Brage.

– Jag lärde mig läsa bokslut.

Det skulle hon ha nytt av när Vasa stads socialverk för drygt två år sedan började skicka räkningar som så nära raserade parets ekonomi.

Pensionen räckte inte

I januari 2017 steg avgiften för Hugos vård och boende på Fylgia med 935 euro per månad över en natt. Klientavgiften (3818,50 euro/månad) och hyran (394 euro/månad) var sammantaget större än hans nettopension.

Inga Skott yrkade på att staden skulle korrigera beräkningsgrunderna för makens servicesedel.

Hon ansåg att hennes man enligt lagen hade rätt till att få behålla 214 euro i månaden och att han enligt äktenskapslagen även skulle bidra till hennes försörjning.

Det tyckte man inte på socialverket.

– Det togs ingen hänsyn till mig. När jag sade att jag behövde pengar för att kunna leva sade de att jag skulle ta av besparingarna.

Inga Skott protesterade. Om dagarna gick hon till Fylgia och satt vid sin mans sida. Tillsammans övade de hans minne genom att på ett papper rita hur hans barndomshem såg ut. Om kvällar och nätter satt hon och skrev insändare, räknade ut sin personliga budget och läste äktenskapslagen.

– Trots att jag saknade inkomster från skogen räknade Vasa stad med en kalkylerad inkomst från skogsbruket. Jag fick uppmaningen att realisera egendom eller flytta till en mindre lägenhet, räknar Inga upp.

Ingas protester gav resultat.

– När jag hade gjort upp min egen budget (se texten här intill) och presenterade den för socialverket sade de att 300 euro i månaden inte räcker till mat.

Socialnämnden ändrade beräkningsgrunden för makens servicesedel, och dess värde steg från 15 till 35 euro per dygn.

Inga Skotts kamp gav resultat, men få äldre skulle ha hennes kunskap, mod och kraft att stå på sig.

– Jag har åtminstone lärt mig en sak. Det kommer inte att finnas några besparingar när jag ska vårdas, avslutar hon.

 

ANNONSER